Jag önskar att jag hade en massa nya ambitioner... Men jag känner mig mest trött.
Jag behöver göra ett val för det börjar bli svårt att kombinera mina två jobb. Och jag vet att jag egentligen bara kan "välja" på ett sätt, så egentligen är det väl inget val att prata om. Det är emotionellt jobbigt bara, jag har investerat mycket av mig själv. Och där jag har investerat mest har jag inga framtidsutsikter, vilket jag i och för sig vetat hela tiden, och där jag har framtidsutsikter är det ekonomiskt osäkert... Det är inget roligt val, även om jag tror att det kanske kan bli början på något bättre för mig, när det väl är gjort.
Det nya året har börjat bra ur andra avseenden.
Vi har försökt hjälpa älsklingsvännen att flytta, Tess och jag.
Tess har därför varit i Stockholm för första gången i sitt liv. Hon har gått stadspromenader i sitt förhatliga koppel. Och en helt ny värld av ljud och dofter har öppnat sig.
Hon har åkt hiss för första gången. En läskig trång anordning. Men hon går tålmodigt med på allt bara hon får vara med älsklingsvännen. Vi är lite lika där.
Hon har gått på restaurang för första gången. Inte bara legat bredvid bordet på ett utecafé, utan just på restaurang i Sjöstaden, med dukar och servetter och allt. Och hon är så duktig!
Hon har åkt tåg för första gången. Först på ett skrangligt och skakigt SJ-tåg, med byte i Västerås och sen en tystare, renare och behagligare färd hem med Tåg I Bergslagen. Inte ett pip säger hon, inte ett endaste litet voff. Bara lägger sig till rätta vid mattes fötter och väntar på att eländet ska gå över. Och belöningen är att springa, springa, i vida cirklar på snötäckta öppna fält, med solen i ansiktet...
Det är en ny situation för oss båda, och vi känner oss kanske lite vilsna. Bortkomna. Staden är spännande, intressant på många sätt och vis, men det är skönt att komma hem. Och vi är trötta, slut av alla intryck och vår inskränkta frihet.
Och när vi går på vår morgonpromenad dagen därpå, solen just gått upp och det gnistrar av snökristaller på grenar och torkade fröställningar och det är så vackert att det nästan gör ont, när vi drar in den friska kalla luften i våra lungor, när vi hälsar vänligt på en morgonpigg joggare längs vår promenad, avslutar med att gena över Saxens is, titta på bävergnag och beundra grannarnas imponerande angelfångst bestående av vackert grönskimrande gäddor då vet vi var vi hör hemma...
Jag tror att det blir ett spännande år, med många nya upptäckter och infall. En del tunga beslut och en del nya möjligheter. Och jag hoppas att det blir bra. Och att det känns lättare när vägen blir tydligare.
