Vi har varit på promenad

Ibland känns det som att något inte riktigt stämmer, men man kan inte riktigt säga vad det är. Bara att det inte känns rätt. Och då behöver jag gå på tankepromenad.

Och Tess får följa med.

Jag har sett en liten snutt av ett halvt program om mannen som talar med hundar... I jämförelse med de hundarna, som figurerar i tvprogrammet, är min bästa vän verkligen ingen problemhund.

Och jag förstod också med blixtens hastighet att det sällan är hunden det är fel på, utan hundens lilla människa. Som i det här fallet skulle vara jag.

Nu inbillar jag, som nått en onödig och ansenlig bit över medellängd, mig, att män som pratar med hundar är en tvärhand höga och därför har ett fysiskt företräde när det gäller att se ut som en robust, men vänlig fyrkant.

"Det sitter i huvudet, Amanda", sa jag uppfordrande till mig själv och försökte på mina svajiga långa ben och med vinglande giraffhals att se ut som en fyrkant. Robust. Orubblig.

OCH!!!

Den hunden har, för första gången i både mitt och hennes liv, gått fot I KOPPEL utan krusiduller och utan urvridna axlar och uttröttade armmuskler på den lilla långa människan.

Och idag

• njuter jag av löven som prasslar under stövlarna och dimman som sakta ger vika för en ny strålande höstdag.

När man tömt kattlådan och är nöjd med sin dag

Idag har det varit en fantastisk solig höstdag med vackra färger och hög luft.

Jag försöker återhämta mig från en tråkig förkylning och är därför alldeles väldigt nöjd med det lilla jag fått uträttat idag.

Barnen stjälptes i frukost och sattes på skolbussarna, jag hann klippa mig hos världens bästa Åsa innan nio, och Granngården fick ett besök. Glad och lycklig fortsatte jag min färd ut i världen med 15 kg kattmat, 15 dito hund, en ny liten matta åt hundens lilla bur, en ryktborste till den lurvigaste katten, och ett par alldeles förträffligt bra stövlar till mig själv.

Jag landade på det ena av mina arbeten och tillbringade ett par timmar med att svara på e-post och göra bokningsbekräftelser. Hastade sedan hemåt för att ta emot flickorna vid skolbussen.

Efter läxläsning och mellanmål, tog jag reda på ris... släppte oförhappandes ut fåren och fick jaga dem en stund... flyttade pallkragarna utanför butiken till en bättre plats i trädgården där det förhoppningsvis inte råder samma ökenklimat.

Köpte glass av glassbilen. En viktig återkommande måndagssyssla.

Grävde upp och rensade så fint runt rosenbuskarna jag fått av älsklingsvännen.

Inköp av förnödenheter stod högt på listan eftersom vi egentligen borde ha handlat redan i fredags. Man kan inte leva av kattmat allena. Flickorna och jag irrade runt en dryg timme på ett Coop Extra i förvandling. Mjölkkylen var i alla fall kvar på samma ställe...

Tankade.

Pratade med min lilla mamma om min sjuka lilla pappa.

Väl hemma igen så skulle provianten insorteras på lämplig förvaringsplats, flickorna iordningsställas för läggdags och kvällsmat lagas. Tack vare en potatiskokningsinsats av Simon och en frimodig dammsugssvängom av Isak så kom flickorna i säng, fullmatade och tandborstade just i rätt tid.

Och nu sitter jag här efter att ha nattat, hängt tvätt, gjort eld i pannan och tömt kattlådan, vilket bara det är ett heltidsarbete med fem katter.

Jag har belönat mig själv idag med att köpa en av de allra billigaste mattidningarna, och när jag tagit kvällens sista hundpromenad, som vid den här tiden på dygnet är som ljusterapi fast väldigt mycket precis tvärtom, så ska jag läsa recept i sängen... Älsklingsvännen kallar det för matporr, jag vill nog få det mer till ett... genuint intresse?

Idag vet jag 

•  att shoppar gör man på Granngården

Och idag blev jag

• glad när jag fick något som liknade beröm av min f.d. svärfar för mitt husmålarprojekt. Och ja, vet du... jag har varit rätt duktig faktiskt!!
  
• inte det minsta förvånad över att konstatera att rena handdukar är hårdvaluta.

Mörkerpromenad med vovven... Vill du följa, älsklingsvän?

Ordningen återställd

Alla barnen är hemma igen.

Ljudet har återvänt till mitt tysta hus. 

Det är svårt att föreställa sig nästan, hur tyst det är, när de inte är här. Hur huset blir ett tomt skal bara.

Men nu är det fyllt av liv och larm, ljusa skratt, sång och tvivelaktiga stycken på nybörjarinstrument... Tv, spel, och data, musik och uppretade tonårsbrorsor... Som att vakna ur Törnrosesömn...

Flickorna har bakat. Varsin kaka. För att det är så roligt att knäcka ägg. Och det kan man inte göra i samma bunke. Tydligen.

Lycka är...

...när man är trött och fryser och det fortfarande finns lite, lite varmvatten kvar till en dusch.

Helvetesprojektet

                                                              Projektets oskyldiga början...

Det lät som en god idé. Att måla sitt hus. 

Ett lagom ambitiöst projekt för några soliga semesterdagar i väntan på att älsklings-vännen skulle komma hem från sina strapatser på andra sidan jorden.

Projektet är nu inne på sin... tionde vecka... Och de vackra ljusa sommardagarna har övergått i regnperiod och sparsam värme...

Projektet har även försett mig med en hel garderob av karaktäristiskt rödprickiga kreationer och jag är rädd att barnen inte längre minns tiden före mammas rödprickiga period... Åtminstone inte de yngsta...

Idag har jag i allafall varit flitig och långsidan är nu, så när som på två futtiga små kvadratmeter, helt färdigmålad. 

Jag har ännu inte fullt förlikat mig med tanken på att projektet förmodligen kommer att sträcka sig även över nästa års sommarledighet...

Idag vet jag att

• röda fläckar är väldigt sällan näsblod. Inte ens när man har fyra barn.

Ett nytt försök

Först var jag lite nyfiken. På det här med bloggande. Så jag provade. Och det var lite kul.

Sen blev jag ledsen och besviken. På en älskad vän. Som valde att använda sin blogg för att tänja på sanningen.

Så jag slutade. Tog bort min blogg.

Nu tänker jag göra ett nytt försök.

Idag lever jag upp till ordspråket:

• att det är aldrig för sent att ångra sig.