Alla dessa fantastiska människor

Jag ville skriva lite kort bara om min blogglista... 

Den kan tyckas lite brokig kanske, vid första anblicken.

Men det finns en röd tråd.

Bakom de bloggar jag frekvent besöker finns fantastiska människor. Starka och vackra människor som tror på, brinner för, och älskar det de gör. Människor jag beundrar för deras olika förmågor och speciella gåvor. 

Jag hoppas att det nya året bringar dem allt vad underbart de kan önska. Sällsamma, goda och spännande upplevelser och möten. Att de får vara friska, glada och lyckliga.  

Välkommen till världen, lille vän!

Moster Barnvakt

Vi väntar på vår nye lille kusin. Det är så spännande och roligt!

Karins pojkar, Samuel och Natan är här och det går så bra. Natan har somnat utan problem och sover lugnt, rosig om sina små kinder.

Samuel ska få sova inne hos sin stora idol, den ohängde tonårssonen, som faktiskt, dagen till ära, sanerat sitt rum. 

Det är så fantastiskt roligt att bli moster igen! Nu har jag ju inga egna, riktigt små, längre, och då känns det underbart med en ny liten bebis att låna lite.

Imorgon ska vi åka pulka och på eftermiddagen titta på Sagas Luciatåg i Vad. Ha en bra dag tillsammans. Jag hoppas att min lillasyster och hennes Jörgen kan passa på att njuta av sin nye lille son och lita på att moster barnvakt gör sitt jobb exemplariskt.

För övrigt:

• är den ohängde tonårssonen kär, riktigt kär. För första gången. Och det är förunderligt stort, och sällsamt vackert. Så man blir glad långt in i hjärtat.
• hoppas jag att nästa år blir ett gott och bra år för oss alla.

Att längtansvänta...

Det är torsdagkväll. 

Vi har klarat av skjutsningar till simträning och fotboll, flickorna är nattade, hunden promenerad och det brinner i pannan.

Jag ska göra kväll.

På andra sidan jorden ligger älsklingsvännen och sover... Om jag håller mig vaken en stund till kan han kanske natta mig när han går upp...

Jag längtar tills han kommer hem igen... Längtansväntar. 

Längtansväntan är ett bra ord. Mycket trevligare än saknad... Att längtansvänta gör kinderna varma, hjärtat lyckligt och förväntansfullt.

En inte alldeles tokig lördag...

Idag har dimman aldrig lättat. Det har varit grått. Och blött. Riktigt muggigt. Om det är ett ord.

Älsklingsvännen kom på snabbvisit. Så snabb så man knappt hann fatta att han ens var här.

Jag skulle ha klippt får.

Men jag har gjort andra saker. För att jag just inte ville gå ut. Och bli blöt och kall.

Jag har tvättat.

Jag har jobbat lite... Hade tagit hem lite papper att sortera och gå igenom.

Och jag har sorterat och gått igenom lite i mitt eget liv också.

Jag matade fåren, och Tess fick hjälpa mig att hämta in alla fåren i fårhuset så att jag kunde sortera ut de två tackor som Anna-Karin och Micke kom förbi och hämtade senare på eftermiddagen.

Och sen fick jag lov att bada henne. Och det gillade hon inte. Och det är konstigt, för på sommaren, vid sjön, då kan den hunden ligga i, minsann, och vill inte alls upp på torra land.

Och Yngve och Margaretha  tittade förbi och sa hej. Och det var roligt. Längesen.

Älsklingsvännen blev klar med dagens älgjaktsövning tidigare än beräknat och kom på ny snabbvisit. Ännu snabbare än den första. 

Men det var bra, förståss! En liten bonusstund, innan vännen satte kurs mot den kungliga hufvudstaden, uppvaktning och kalas. Lite ledsamt också. När han åker som en jojo in och ut ur mitt liv.

Det tog en stund att hitta tillbaka.

Sen tog jag mig i kragen, plockade disk i köket och gjorde eld i pannan, hängde tvätt. Tänkte fortsätta läsa på om kollektivavtal, men så gjorde jag det jag faktiskt ville istället. Det tog en liten stund, men det blev klart, och det ser bra ut än så länge. Jag ska visa sen.

Nu ska jag laga lite mat till mig. Kanske faktiskt läsa klart om kollektivavtal...

Hur som helst:

Det var bra för själen, att göra något som jag faktiskt ville och som jag saknar ibland.

Vinter

Snön föll. Snön ligger kvar. Och det är så vackert!

Flickorna och jag har plockat fram skidorna och gjort upp ett spår. De är så duktiga på att åka skidor!

Idag ska vi prova oss igenom skridskoförrådet också, för barnen ska ha skridskor till skolan.

Bilen står på verkstaden och väntar på vinterdäck, så vi är lite strandsatta här ute i glesbygden, men det är riktigt skönt. Att inte kunna ta sig någonstans. Kunna vara hemma med gott samvete och få saker gjorda.

Vilken morgon...

Den sista... För den här mammaveckan...

Och allt blev så fel.

Man vänjer sig aldrig.

Vid att de åker.

Någon jag känner längtar mycket efter sina barn. Nyligen var han borta från dem i tolv dagar. Det var visserligen ett eget och medvetet, och inte alls tvunget beslut, men det förtar inte saknaden. Och när han tanklöst beklagar sig, så förstår jag saknaden och jag ursäktar tanklösheten för den är inte illa menad.

Det finns olika perspektiv på saker bara. 

Jag träffar mina barn varannan vecka, och jag har inget val att göra. Det är sju långa dagar. Fjorton dagar varje månad. Det är så det är. 

Och man tänker att vid någon tidpunkt skulle det bli en vana, men jag vänjer mig aldrig. Hur mycket jag än behöver "vilan"... som jag använder för att jobba mer än vad som är hälsosamt... för att komma i fatt och hinna allt som ska göras under mammaveckan... 

Och det är inte lite som ska fungera... Mammaveckan. En logistik utan dess like... 

Och barnen har två föräldrar. En pappa som också vill träffa dem, som de behöver träffa... Men vänjer mig... det verkar jag visst inte göra. Kanske om livet såg annorlunda ut, om veckan utan dem var meningsfull...

Och mammaveckan då... Jaa... 

Den innehåller guldkorn av glädje, men mest stress och dåligt samvete och tjat och bråk.

Sista morgonen. På mammaveckan. Den blev inget bra.

Jag är trött. Och när vi måste rusa till skolbussarna ska sexåringen promt ha sin tamagochi... Och det finns inte tid att leta, och vi måste bli osams och ledsna... Hon lyssnar inte fast jag lovar att leta på den och ta den med till skolan när jag åker till jobbet på dagis som ligger bredvid skolan... Och jag blir arg, och ledsen... 

Sista morgonen. På mammaveckan. Den skulle inte bli så här.Vi skulle inte skiljas i tårar och ilska. Vi borde varit glada och längtat till nästa fredag, då vi ses igen...

Det är aldrig roligt när de åker, och jag är trött och kanske blev jag argare just därför. Kanske hade det funnits tid att leta?

Nu ska jag gå på tankepromenad. Låta blåsten rensa mitt huvud.

Och jag har hittat hennes tamagochi...

Om klibbiga golv...

Det är bra när de kan själva... Och inte ropar "mamma" för full hals och ideligen. Självständiga och duktiga barn vill ju alla föräldrar ha. Baksidan av att de KAN, innebär att de inte frågar om de FÅR...

Golven är klibbiga... av saftspill, sylt, marmelad och glasskladd...

Och ganska så direkt, när hund eller katt passerat, så ser kladdet ut som små ludna och hårbeväxta öar i varierande storlek på köksgolvsfjärden...

Antingen var pojkarnas "saftsullsperiod" mycket kort, eller så har jag lyckats förtränga den helt. Man kan bara be och hoppas att flickornas går över. Snart.

För övrigt:

• tror jag att saftsullsperiod är ett allmänt vedertaget begrepp

En bra dag för Bakom-ryggen-soppa...

En vacker oktobersöndag... 

En dag, som gjord för lövräfsning och varm soppa.

Bakom-ryggen-soppa. 

Det är Simon som myntat begreppet och det uppstod en sen eftermiddag efter skridskoåkning med rödkindade barn, när deras mammor med förenade krafter skulle dryga ut gårdagens köttgryta till en förträfflig soppa som skulle mätta alla hungriga skridskoåkare... Och vad som stoppades i den soppan är det ingen som riktigt vet, men en riktig soppa blev det... och faktiskt väldigt god...

Och idag ska de muntra slavarbetarna alltså räfsa löv. 

Och allra mest ska slavarbetaren som ringer sin flickväns mobil mitt i natten från min fasta telefon kratta... Helst ska han också se glad och munter ut hela tiden medan han krattar... men det kravet är jag villig att släppa lite på...

En underbar vecka

Jag är så glad för min älsklingsvän.

Han har varit här. Hela veckan. Och jagat älg. Och träffat mig.

Och han har hjälpt mig... 

Att såga ner små plommonträd och ta in ved. Och tankat min bil... hur skämmigt det än är, och jag ska betala tillbaka så fort jag bara kan...

Och med att ta hem fåren från sommarbetet... Och det var jättesnällt, och jag älskar honom så för det.

Men det bästa med älsklingsvännen är, att när min värld är lite dyster och grå, så målar han den i så vackra färger, får solen att lysa igen...

Jag hoppas att jag kan ge lite solsken tillbaka, en annan gång, och att han alltid, alltid ska finnas där för mig, och alla andra, som älskar honom.

Ibland är det svårt att vara tapper...

Någon sa en gång till mig att det är dyrt att vara fattig.

Det är det. 

Och lite orättvist.

När man kämpar. Vill göra rätt för sig. Inte ligga någon annan eller samhället till last. Med en minimal inkomst. Och fyra barn. Fyra underbara, fantastiska och absolut gräsliga barn...

När man tvingas prioritera i räkningshögen och får betala ändå mer,  i avgifter. Fast man försöker... När något går sönder och det aldrig finns några billiga lösningar eller erbjudanden att utnyttja. Då. Då är det dyrt att vara fattig.

Disa sa till mig en gång när jag räknade kassan på det ena av mina jobb; " Å, du är RIK, mamma!" Och jag förklarade att det inte var mina pengar, men att jag var rik ändå. På andra saker. Rik på barn, rik på skratt, rik på små saker som betyder någonting...

Men ibland är det svårt att vara tapper. 

Som när bilen inte går igenom besiktningen trots reparationer för tusentals kronor, och lantmäteriet vill ha tusenlappar för en vägförrättning, och man behöver nya vinterdäck, och man upptäcker att den nya anställningsformen innebär att man får vänta en månad på sin lön, och tonåringen spelar ut "jag vill bo hos pappa kortet" i läxfrihetens högborg och i total avsaknad av regler. 

När man verkligen gör sitt bästa, när man tvunget måste ta sitt ansvar på sina två jobb, och verkligen vill, vill hjälpa, förändra, förbättra... När man inte kan säga nej. När man gråter på insidan för att man verkligen trodde att man skulle vara hemma två, men klockan blir fyra och flickorna får vara ensamma hemma tre timmar istället för en... 

När man inte längre kan turas om att skjutsa till simningen för att dottern och hennes kompis inte är riktigt justa mot den tredje lilla vännen, och man plötsligt tittar på en skjutsning till och inte vet var man ska få bensinpengarna ifrån, när det står den 6:e i almanackan och det finns tvåhundra kvar... Då... då är det svårt att vara tapper. 

När man vet att trots allt slitet, all veden som kom hem, av envishet, på skottkärra... så fattas ännu mycket för att vinterns behov ska vara täckt. Fast jag visst kan frysa när barnen inte är hemma så räcker den, om hösten blir mild, kanske fram till jul... 

När tiden inte räcker till. Till jobb och hem och djur. Hur mycket man än försöker, hur lite man än sover. Då är det svårt att känna sig tapper. Fåren ska klippas, naturreservatet slås, huset blev inte färdigmålat, veden behöver komma in i källaren, och fåren ska provtas igen för att behålla sin meadi visna-fria status... och visst hade man på känn att det nog gått tre år igen... men de extra hundralapparna per prov... och helst skulle man haft råd att köpa de där grindarna så arbetet blev lite lättare... Tiden som inte finns... inte pengarna att köpa den för heller... Och dotterns tandläkartid hann man inte avboka, fast man tänkt... herregud! Och jag hann knappt ringa fritids... Eller det hann jag ju inte, det var en halvtimme för sent...  Och jag kan inte ta ledigt från jobbet för att följa till tandläkaren... vi har totalstop för att sätta in vikarie, och då ska jag vara borta, i vetskap om, att mina arbetskamrater får göra mitt jobb också... Då är det svårt att vara tapper. Då ÄR det svårt att vara tapper. Och då är det ensamt...

Det är inte synd om mig. Jag tycker inte synd om mig. Jag har gjort mina val. Jag skulle göra dem igen. Och igen.

Det blir för överväldigande påträngande ibland bara.

Att det är dyrt att vara fattig.

Det behövs så lite för att göra mig glad. Barnen som skrattar, solmogna björnbär i den bleka höstsolen, den intensivt röda färgen hos solbelysta rönnbär mot en blekblå himmel, ett "tack, mamma" och "jag älskar dig", ett litet, litet framsteg, ett ögonblick av närvaro hos pojken jag assisterar, ett litet ord av uppskattning från en nöjd gäst på hotellet... eller när älsklingsvännen stryker mitt hår... kysser min panna, får mig att tro... tro att ingenting är omöjligt...

Jag har inget behov av saker. Jag önskar mig ingenting. Jag är så evinnerligt tacksam att de får vara friska... Jag önskar kanske att jag kunde ge dem mer. Inte saker. Men vara där. På ett annat vis. Som förr. 

Tiden. 

Tiden, som inte räcker till... 

Det borde lukta nybakade bullar jämt...

Idag är det så svårt att vara tapper. Jag gråter en del. 

Och jag säger till barnen att idag är det så. Idag behöver jag vara ledsen. 

I morgon. I morgon är en bättre dag. 

Och jag åker en extra vända för att hjälpa Ebba lyfta av slåtterbalken, skjutsar på orkesterspelning, handlar det nödvändigaste som vi inte kan vara utan, hämtar hos kompisar, lagar mat, tvättar och gör eld, förhör läxor, pussar godnatt och stoppar om. 

Men jag gråter en del. 

I källartrappen, vid pannan, på toaletten och ute med hunden...

Imorgon. Imorgon blir en bättre dag.

Igår- badhuset. Idag- regn.

Ja... Det sammanfattar väl det hela ganska bra...

Gissa vilket av barnen som VILLE vara med på bild... Det är lättare än Brasses lilla bildlek i Fem myror...

Ätä ni tockendääringa loortpanngkaka??

Det var så han sa. Den gamle mannen, som inte längre finns, men som hade bott i mitt hus på femtiotalet, hade grova stora händer och ägde byns sista arbetshäst.

"Ätä ni tockendääringa loortpanngkaka?"

Och... jaa... vi gör det... Fast vi kallar det pizza. Och vi äter det främst av tre olika anledningar:

1. För att vi tycker att det är gott...
2. för att det är en social och trevlig tilldragelse när familjemedlemmarna gör sin egen pizza...
3. och sist men inte minst, för att det är ett lite praktiskt och bra val, när ensamma mamman inte hunnit handla på fredagen...

Och visst kan man kalla det för loortpanngkaka... 

I bästa Kajsa Varg anda. Tager man vad man haver. Kvällens toppings bestod av en liten skrynklig röd paprika, en skalk västerbottenost, älsklingsvännens kvarglömda lilla roquefortost... förlåt... cashewnötter... visst!... en burk tonfisk, lite lufttorkad skinka och ett paket med Änglamarks Kabanossen... Soltorkade tomater och salladslök, som slokade betänkligt... Och hemmagjord tomatsås. Förståss!

Annars:

• så spelar Saga nu "Spanien" på sitt nybörjarinstrument. Det framkallar inte alldeles odelat positiva minnen från den tid då kommunala musikskolan ihärdigt påtvingade alla blivande orkestermedlemmar att först genomlida blockflöjt en termin. I mitt fall... ett ödesdigert val, som  varade i sex år eftersom tal om att byta instrument, eller ännu värre, avsluta sina studier i blockflöjtsspelande, föranledde känslosamma utbrott hos den gamla tyska spellärarinnan.

• så är höjden av lycka när tonåringen avslutar frågan "Får jag gå på fest och tänker du hämta mig?" med "tack, mamma!"

• så har den yngsta dottern utvecklat  förmågan att låta som skolans brandlarm. Och då menar jag EXAKT som skolans brandlarm... Med likvärdig styrka... Jag har inte bestämt mig än... om jag är omåttligt stolt över det...

• så undrar jag var alla lock till de BRA plastburkarna tar vägen?

Vi har varit på promenad

Ibland känns det som att något inte riktigt stämmer, men man kan inte riktigt säga vad det är. Bara att det inte känns rätt. Och då behöver jag gå på tankepromenad.

Och Tess får följa med.

Jag har sett en liten snutt av ett halvt program om mannen som talar med hundar... I jämförelse med de hundarna, som figurerar i tvprogrammet, är min bästa vän verkligen ingen problemhund.

Och jag förstod också med blixtens hastighet att det sällan är hunden det är fel på, utan hundens lilla människa. Som i det här fallet skulle vara jag.

Nu inbillar jag, som nått en onödig och ansenlig bit över medellängd, mig, att män som pratar med hundar är en tvärhand höga och därför har ett fysiskt företräde när det gäller att se ut som en robust, men vänlig fyrkant.

"Det sitter i huvudet, Amanda", sa jag uppfordrande till mig själv och försökte på mina svajiga långa ben och med vinglande giraffhals att se ut som en fyrkant. Robust. Orubblig.

OCH!!!

Den hunden har, för första gången i både mitt och hennes liv, gått fot I KOPPEL utan krusiduller och utan urvridna axlar och uttröttade armmuskler på den lilla långa människan.

Och idag

• njuter jag av löven som prasslar under stövlarna och dimman som sakta ger vika för en ny strålande höstdag.

När man tömt kattlådan och är nöjd med sin dag

Idag har det varit en fantastisk solig höstdag med vackra färger och hög luft.

Jag försöker återhämta mig från en tråkig förkylning och är därför alldeles väldigt nöjd med det lilla jag fått uträttat idag.

Barnen stjälptes i frukost och sattes på skolbussarna, jag hann klippa mig hos världens bästa Åsa innan nio, och Granngården fick ett besök. Glad och lycklig fortsatte jag min färd ut i världen med 15 kg kattmat, 15 dito hund, en ny liten matta åt hundens lilla bur, en ryktborste till den lurvigaste katten, och ett par alldeles förträffligt bra stövlar till mig själv.

Jag landade på det ena av mina arbeten och tillbringade ett par timmar med att svara på e-post och göra bokningsbekräftelser. Hastade sedan hemåt för att ta emot flickorna vid skolbussen.

Efter läxläsning och mellanmål, tog jag reda på ris... släppte oförhappandes ut fåren och fick jaga dem en stund... flyttade pallkragarna utanför butiken till en bättre plats i trädgården där det förhoppningsvis inte råder samma ökenklimat.

Köpte glass av glassbilen. En viktig återkommande måndagssyssla.

Grävde upp och rensade så fint runt rosenbuskarna jag fått av älsklingsvännen.

Inköp av förnödenheter stod högt på listan eftersom vi egentligen borde ha handlat redan i fredags. Man kan inte leva av kattmat allena. Flickorna och jag irrade runt en dryg timme på ett Coop Extra i förvandling. Mjölkkylen var i alla fall kvar på samma ställe...

Tankade.

Pratade med min lilla mamma om min sjuka lilla pappa.

Väl hemma igen så skulle provianten insorteras på lämplig förvaringsplats, flickorna iordningsställas för läggdags och kvällsmat lagas. Tack vare en potatiskokningsinsats av Simon och en frimodig dammsugssvängom av Isak så kom flickorna i säng, fullmatade och tandborstade just i rätt tid.

Och nu sitter jag här efter att ha nattat, hängt tvätt, gjort eld i pannan och tömt kattlådan, vilket bara det är ett heltidsarbete med fem katter.

Jag har belönat mig själv idag med att köpa en av de allra billigaste mattidningarna, och när jag tagit kvällens sista hundpromenad, som vid den här tiden på dygnet är som ljusterapi fast väldigt mycket precis tvärtom, så ska jag läsa recept i sängen... Älsklingsvännen kallar det för matporr, jag vill nog få det mer till ett... genuint intresse?

Idag vet jag 

•  att shoppar gör man på Granngården

Och idag blev jag

• glad när jag fick något som liknade beröm av min f.d. svärfar för mitt husmålarprojekt. Och ja, vet du... jag har varit rätt duktig faktiskt!!
  
• inte det minsta förvånad över att konstatera att rena handdukar är hårdvaluta.

Mörkerpromenad med vovven... Vill du följa, älsklingsvän?

Ordningen återställd

Alla barnen är hemma igen.

Ljudet har återvänt till mitt tysta hus. 

Det är svårt att föreställa sig nästan, hur tyst det är, när de inte är här. Hur huset blir ett tomt skal bara.

Men nu är det fyllt av liv och larm, ljusa skratt, sång och tvivelaktiga stycken på nybörjarinstrument... Tv, spel, och data, musik och uppretade tonårsbrorsor... Som att vakna ur Törnrosesömn...

Flickorna har bakat. Varsin kaka. För att det är så roligt att knäcka ägg. Och det kan man inte göra i samma bunke. Tydligen.

Lycka är...

...när man är trött och fryser och det fortfarande finns lite, lite varmvatten kvar till en dusch.

Helvetesprojektet

                                                              Projektets oskyldiga början...

Det lät som en god idé. Att måla sitt hus. 

Ett lagom ambitiöst projekt för några soliga semesterdagar i väntan på att älsklings-vännen skulle komma hem från sina strapatser på andra sidan jorden.

Projektet är nu inne på sin... tionde vecka... Och de vackra ljusa sommardagarna har övergått i regnperiod och sparsam värme...

Projektet har även försett mig med en hel garderob av karaktäristiskt rödprickiga kreationer och jag är rädd att barnen inte längre minns tiden före mammas rödprickiga period... Åtminstone inte de yngsta...

Idag har jag i allafall varit flitig och långsidan är nu, så när som på två futtiga små kvadratmeter, helt färdigmålad. 

Jag har ännu inte fullt förlikat mig med tanken på att projektet förmodligen kommer att sträcka sig även över nästa års sommarledighet...

Idag vet jag att

• röda fläckar är väldigt sällan näsblod. Inte ens när man har fyra barn.

Ett nytt försök

Först var jag lite nyfiken. På det här med bloggande. Så jag provade. Och det var lite kul.

Sen blev jag ledsen och besviken. På en älskad vän. Som valde att använda sin blogg för att tänja på sanningen.

Så jag slutade. Tog bort min blogg.

Nu tänker jag göra ett nytt försök.

Idag lever jag upp till ordspråket:

• att det är aldrig för sent att ångra sig.