Vilken morgon...

Den sista... För den här mammaveckan...

Och allt blev så fel.

Man vänjer sig aldrig.

Vid att de åker.

Någon jag känner längtar mycket efter sina barn. Nyligen var han borta från dem i tolv dagar. Det var visserligen ett eget och medvetet, och inte alls tvunget beslut, men det förtar inte saknaden. Och när han tanklöst beklagar sig, så förstår jag saknaden och jag ursäktar tanklösheten för den är inte illa menad.

Det finns olika perspektiv på saker bara. 

Jag träffar mina barn varannan vecka, och jag har inget val att göra. Det är sju långa dagar. Fjorton dagar varje månad. Det är så det är. 

Och man tänker att vid någon tidpunkt skulle det bli en vana, men jag vänjer mig aldrig. Hur mycket jag än behöver "vilan"... som jag använder för att jobba mer än vad som är hälsosamt... för att komma i fatt och hinna allt som ska göras under mammaveckan... 

Och det är inte lite som ska fungera... Mammaveckan. En logistik utan dess like... 

Och barnen har två föräldrar. En pappa som också vill träffa dem, som de behöver träffa... Men vänjer mig... det verkar jag visst inte göra. Kanske om livet såg annorlunda ut, om veckan utan dem var meningsfull...

Och mammaveckan då... Jaa... 

Den innehåller guldkorn av glädje, men mest stress och dåligt samvete och tjat och bråk.

Sista morgonen. På mammaveckan. Den blev inget bra.

Jag är trött. Och när vi måste rusa till skolbussarna ska sexåringen promt ha sin tamagochi... Och det finns inte tid att leta, och vi måste bli osams och ledsna... Hon lyssnar inte fast jag lovar att leta på den och ta den med till skolan när jag åker till jobbet på dagis som ligger bredvid skolan... Och jag blir arg, och ledsen... 

Sista morgonen. På mammaveckan. Den skulle inte bli så här.Vi skulle inte skiljas i tårar och ilska. Vi borde varit glada och längtat till nästa fredag, då vi ses igen...

Det är aldrig roligt när de åker, och jag är trött och kanske blev jag argare just därför. Kanske hade det funnits tid att leta?

Nu ska jag gå på tankepromenad. Låta blåsten rensa mitt huvud.

Och jag har hittat hennes tamagochi...

Om klibbiga golv...

Det är bra när de kan själva... Och inte ropar "mamma" för full hals och ideligen. Självständiga och duktiga barn vill ju alla föräldrar ha. Baksidan av att de KAN, innebär att de inte frågar om de FÅR...

Golven är klibbiga... av saftspill, sylt, marmelad och glasskladd...

Och ganska så direkt, när hund eller katt passerat, så ser kladdet ut som små ludna och hårbeväxta öar i varierande storlek på köksgolvsfjärden...

Antingen var pojkarnas "saftsullsperiod" mycket kort, eller så har jag lyckats förtränga den helt. Man kan bara be och hoppas att flickornas går över. Snart.

För övrigt:

• tror jag att saftsullsperiod är ett allmänt vedertaget begrepp

En bra dag för Bakom-ryggen-soppa...

En vacker oktobersöndag... 

En dag, som gjord för lövräfsning och varm soppa.

Bakom-ryggen-soppa. 

Det är Simon som myntat begreppet och det uppstod en sen eftermiddag efter skridskoåkning med rödkindade barn, när deras mammor med förenade krafter skulle dryga ut gårdagens köttgryta till en förträfflig soppa som skulle mätta alla hungriga skridskoåkare... Och vad som stoppades i den soppan är det ingen som riktigt vet, men en riktig soppa blev det... och faktiskt väldigt god...

Och idag ska de muntra slavarbetarna alltså räfsa löv. 

Och allra mest ska slavarbetaren som ringer sin flickväns mobil mitt i natten från min fasta telefon kratta... Helst ska han också se glad och munter ut hela tiden medan han krattar... men det kravet är jag villig att släppa lite på...

En underbar vecka

Jag är så glad för min älsklingsvän.

Han har varit här. Hela veckan. Och jagat älg. Och träffat mig.

Och han har hjälpt mig... 

Att såga ner små plommonträd och ta in ved. Och tankat min bil... hur skämmigt det än är, och jag ska betala tillbaka så fort jag bara kan...

Och med att ta hem fåren från sommarbetet... Och det var jättesnällt, och jag älskar honom så för det.

Men det bästa med älsklingsvännen är, att när min värld är lite dyster och grå, så målar han den i så vackra färger, får solen att lysa igen...

Jag hoppas att jag kan ge lite solsken tillbaka, en annan gång, och att han alltid, alltid ska finnas där för mig, och alla andra, som älskar honom.

Ibland är det svårt att vara tapper...

Någon sa en gång till mig att det är dyrt att vara fattig.

Det är det. 

Och lite orättvist.

När man kämpar. Vill göra rätt för sig. Inte ligga någon annan eller samhället till last. Med en minimal inkomst. Och fyra barn. Fyra underbara, fantastiska och absolut gräsliga barn...

När man tvingas prioritera i räkningshögen och får betala ändå mer,  i avgifter. Fast man försöker... När något går sönder och det aldrig finns några billiga lösningar eller erbjudanden att utnyttja. Då. Då är det dyrt att vara fattig.

Disa sa till mig en gång när jag räknade kassan på det ena av mina jobb; " Å, du är RIK, mamma!" Och jag förklarade att det inte var mina pengar, men att jag var rik ändå. På andra saker. Rik på barn, rik på skratt, rik på små saker som betyder någonting...

Men ibland är det svårt att vara tapper. 

Som när bilen inte går igenom besiktningen trots reparationer för tusentals kronor, och lantmäteriet vill ha tusenlappar för en vägförrättning, och man behöver nya vinterdäck, och man upptäcker att den nya anställningsformen innebär att man får vänta en månad på sin lön, och tonåringen spelar ut "jag vill bo hos pappa kortet" i läxfrihetens högborg och i total avsaknad av regler. 

När man verkligen gör sitt bästa, när man tvunget måste ta sitt ansvar på sina två jobb, och verkligen vill, vill hjälpa, förändra, förbättra... När man inte kan säga nej. När man gråter på insidan för att man verkligen trodde att man skulle vara hemma två, men klockan blir fyra och flickorna får vara ensamma hemma tre timmar istället för en... 

När man inte längre kan turas om att skjutsa till simningen för att dottern och hennes kompis inte är riktigt justa mot den tredje lilla vännen, och man plötsligt tittar på en skjutsning till och inte vet var man ska få bensinpengarna ifrån, när det står den 6:e i almanackan och det finns tvåhundra kvar... Då... då är det svårt att vara tapper. 

När man vet att trots allt slitet, all veden som kom hem, av envishet, på skottkärra... så fattas ännu mycket för att vinterns behov ska vara täckt. Fast jag visst kan frysa när barnen inte är hemma så räcker den, om hösten blir mild, kanske fram till jul... 

När tiden inte räcker till. Till jobb och hem och djur. Hur mycket man än försöker, hur lite man än sover. Då är det svårt att känna sig tapper. Fåren ska klippas, naturreservatet slås, huset blev inte färdigmålat, veden behöver komma in i källaren, och fåren ska provtas igen för att behålla sin meadi visna-fria status... och visst hade man på känn att det nog gått tre år igen... men de extra hundralapparna per prov... och helst skulle man haft råd att köpa de där grindarna så arbetet blev lite lättare... Tiden som inte finns... inte pengarna att köpa den för heller... Och dotterns tandläkartid hann man inte avboka, fast man tänkt... herregud! Och jag hann knappt ringa fritids... Eller det hann jag ju inte, det var en halvtimme för sent...  Och jag kan inte ta ledigt från jobbet för att följa till tandläkaren... vi har totalstop för att sätta in vikarie, och då ska jag vara borta, i vetskap om, att mina arbetskamrater får göra mitt jobb också... Då är det svårt att vara tapper. Då ÄR det svårt att vara tapper. Och då är det ensamt...

Det är inte synd om mig. Jag tycker inte synd om mig. Jag har gjort mina val. Jag skulle göra dem igen. Och igen.

Det blir för överväldigande påträngande ibland bara.

Att det är dyrt att vara fattig.

Det behövs så lite för att göra mig glad. Barnen som skrattar, solmogna björnbär i den bleka höstsolen, den intensivt röda färgen hos solbelysta rönnbär mot en blekblå himmel, ett "tack, mamma" och "jag älskar dig", ett litet, litet framsteg, ett ögonblick av närvaro hos pojken jag assisterar, ett litet ord av uppskattning från en nöjd gäst på hotellet... eller när älsklingsvännen stryker mitt hår... kysser min panna, får mig att tro... tro att ingenting är omöjligt...

Jag har inget behov av saker. Jag önskar mig ingenting. Jag är så evinnerligt tacksam att de får vara friska... Jag önskar kanske att jag kunde ge dem mer. Inte saker. Men vara där. På ett annat vis. Som förr. 

Tiden. 

Tiden, som inte räcker till... 

Det borde lukta nybakade bullar jämt...

Idag är det så svårt att vara tapper. Jag gråter en del. 

Och jag säger till barnen att idag är det så. Idag behöver jag vara ledsen. 

I morgon. I morgon är en bättre dag. 

Och jag åker en extra vända för att hjälpa Ebba lyfta av slåtterbalken, skjutsar på orkesterspelning, handlar det nödvändigaste som vi inte kan vara utan, hämtar hos kompisar, lagar mat, tvättar och gör eld, förhör läxor, pussar godnatt och stoppar om. 

Men jag gråter en del. 

I källartrappen, vid pannan, på toaletten och ute med hunden...

Imorgon. Imorgon blir en bättre dag.

Igår- badhuset. Idag- regn.

Ja... Det sammanfattar väl det hela ganska bra...

Gissa vilket av barnen som VILLE vara med på bild... Det är lättare än Brasses lilla bildlek i Fem myror...

Ätä ni tockendääringa loortpanngkaka??

Det var så han sa. Den gamle mannen, som inte längre finns, men som hade bott i mitt hus på femtiotalet, hade grova stora händer och ägde byns sista arbetshäst.

"Ätä ni tockendääringa loortpanngkaka?"

Och... jaa... vi gör det... Fast vi kallar det pizza. Och vi äter det främst av tre olika anledningar:

1. För att vi tycker att det är gott...
2. för att det är en social och trevlig tilldragelse när familjemedlemmarna gör sin egen pizza...
3. och sist men inte minst, för att det är ett lite praktiskt och bra val, när ensamma mamman inte hunnit handla på fredagen...

Och visst kan man kalla det för loortpanngkaka... 

I bästa Kajsa Varg anda. Tager man vad man haver. Kvällens toppings bestod av en liten skrynklig röd paprika, en skalk västerbottenost, älsklingsvännens kvarglömda lilla roquefortost... förlåt... cashewnötter... visst!... en burk tonfisk, lite lufttorkad skinka och ett paket med Änglamarks Kabanossen... Soltorkade tomater och salladslök, som slokade betänkligt... Och hemmagjord tomatsås. Förståss!

Annars:

• så spelar Saga nu "Spanien" på sitt nybörjarinstrument. Det framkallar inte alldeles odelat positiva minnen från den tid då kommunala musikskolan ihärdigt påtvingade alla blivande orkestermedlemmar att först genomlida blockflöjt en termin. I mitt fall... ett ödesdigert val, som  varade i sex år eftersom tal om att byta instrument, eller ännu värre, avsluta sina studier i blockflöjtsspelande, föranledde känslosamma utbrott hos den gamla tyska spellärarinnan.

• så är höjden av lycka när tonåringen avslutar frågan "Får jag gå på fest och tänker du hämta mig?" med "tack, mamma!"

• så har den yngsta dottern utvecklat  förmågan att låta som skolans brandlarm. Och då menar jag EXAKT som skolans brandlarm... Med likvärdig styrka... Jag har inte bestämt mig än... om jag är omåttligt stolt över det...

• så undrar jag var alla lock till de BRA plastburkarna tar vägen?