…när man inte längre vet...

Lögner.

Jag hatar lögner.

Jag hatar känslan när man inte längre vet vad som är sant eller inte i ens eget liv.
När man inte längre vet..

Vad är sant.? Var något någonsin sant..?

Och så sorgen. Sorgen över att till slut berövats rätten att känna tillit. Till den man älskar.

Kampen. Om att komma tillbaka, bygga upp en tillit till den som river ner den igen. Och igen.

Om det fanns någon att prata med. Som kunde förstå. Hur ensamt och hemskt det är. När allt man trott på bara försvinner. Suddas ut.

Som ett bleknande fotografi.
Men fotot är redan så otydligt nu att vi inte längre vet var det togs eller hur många som var med på bilden. Syns alla? Fanns det fler med, som jag aldrig såg, men borde förstått fanns där?

Jag är så ledsen för att någon släckte solen.

…när man inte är önskad...

Känslan av att vara på fel plats, på en plats där man inte är önskad eller välkommen, inte får plats.

Idag befinner jag mig på en plats där jag inte är välkommen. Och känslan förstärks av att platsen som jag befinner mig på och som var min att dela för några månader sen, inte är det längre. Ibland känns det som att en rymdvarelse flyttat in och ändrat på allt.

Här finns ingen plats för mig.

Jag kände mig välkommen först. Av att bli mött.

Men nu är vi här och jag kunde lika gärna vara någon annanstans. Här finns ingen plats för mig.

Så meningslöst. Med ens.
Ensam.

Att sitta på andra sidan planket, medan någon tittar på ett meningslöst TV-program och dricker sitt vin…
Jag känner mig ensam bara.