Ett varmt välkomnande med vita tulpaner från mina holländska arbetsgivare, Carri och Catharina.
Det är lite tidigt att riktigt känna än... Vad det kommer att innebära. Framöver.
Ett känslomässigt uppbrott från arbetskamrater, barn och en inordnad tillvaro som man vant sig vid.
En vacker och hög ljuslykta för utebruk har jag fått från dagis, att tända och minnas...
Det är i alla fall skönt att inte känna sig så splittrad. Att veta vart man ska och hinna det man behöver. Det blir nog bra.
För övrigt:
- så längtar jag efter sol, takdropp och fågelkvitter. Och de första lammungarna...
1 kommentar:
hej amanda, oj vad det värmde när jag läste ditt inlägg :0)
livet är lite konstigt ibland och som tur är vet man inte som väntar imorgon. jag ska försöka att skärpa till mig, det finns massor med människor som har det MYCKET värre än vad jag har. jag har min hälsa, jag har mina barn. jag kan gå upp själv på morgonen och jag har ett jobb att gå till (även om det är hårt arbete och dåligt betalt) jättekul att läsa om tes och spännande med nytt jobb.
stor kram
gail
Skicka en kommentar