Ibland känns det som att något inte riktigt stämmer, men man kan inte riktigt säga vad det är. Bara att det inte känns rätt. Och då behöver jag gå på tankepromenad.
Och Tess får följa med.
Jag har sett en liten snutt av ett halvt program om mannen som talar med hundar... I jämförelse med de hundarna, som figurerar i tvprogrammet, är min bästa vän verkligen ingen problemhund.
Och jag förstod också med blixtens hastighet att det sällan är hunden det är fel på, utan hundens lilla människa. Som i det här fallet skulle vara jag.
Nu inbillar jag, som nått en onödig och ansenlig bit över medellängd, mig, att män som pratar med hundar är en tvärhand höga och därför har ett fysiskt företräde när det gäller att se ut som en robust, men vänlig fyrkant.
"Det sitter i huvudet, Amanda", sa jag uppfordrande till mig själv och försökte på mina svajiga långa ben och med vinglande giraffhals att se ut som en fyrkant. Robust. Orubblig.
OCH!!!
Den hunden har, för första gången i både mitt och hennes liv, gått fot I KOPPEL utan krusiduller och utan urvridna axlar och uttröttade armmuskler på den lilla långa människan.
Och idag
- njuter jag av löven som prasslar under stövlarna och dimman som sakta ger vika för en ny strålande höstdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar