Ibland är det svårt att vara tapper...

Någon sa en gång till mig att det är dyrt att vara fattig.

Det är det. 

Och lite orättvist.

När man kämpar. Vill göra rätt för sig. Inte ligga någon annan eller samhället till last. Med en minimal inkomst. Och fyra barn. Fyra underbara, fantastiska och absolut gräsliga barn...

När man tvingas prioritera i räkningshögen och får betala ändå mer,  i avgifter. Fast man försöker... När något går sönder och det aldrig finns några billiga lösningar eller erbjudanden att utnyttja. Då. Då är det dyrt att vara fattig.

Disa sa till mig en gång när jag räknade kassan på det ena av mina jobb; " Å, du är RIK, mamma!" Och jag förklarade att det inte var mina pengar, men att jag var rik ändå. På andra saker. Rik på barn, rik på skratt, rik på små saker som betyder någonting...

Men ibland är det svårt att vara tapper. 

Som när bilen inte går igenom besiktningen trots reparationer för tusentals kronor, och lantmäteriet vill ha tusenlappar för en vägförrättning, och man behöver nya vinterdäck, och man upptäcker att den nya anställningsformen innebär att man får vänta en månad på sin lön, och tonåringen spelar ut "jag vill bo hos pappa kortet" i läxfrihetens högborg och i total avsaknad av regler. 

När man verkligen gör sitt bästa, när man tvunget måste ta sitt ansvar på sina två jobb, och verkligen vill, vill hjälpa, förändra, förbättra... När man inte kan säga nej. När man gråter på insidan för att man verkligen trodde att man skulle vara hemma två, men klockan blir fyra och flickorna får vara ensamma hemma tre timmar istället för en... 

När man inte längre kan turas om att skjutsa till simningen för att dottern och hennes kompis inte är riktigt justa mot den tredje lilla vännen, och man plötsligt tittar på en skjutsning till och inte vet var man ska få bensinpengarna ifrån, när det står den 6:e i almanackan och det finns tvåhundra kvar... Då... då är det svårt att vara tapper. 

När man vet att trots allt slitet, all veden som kom hem, av envishet, på skottkärra... så fattas ännu mycket för att vinterns behov ska vara täckt. Fast jag visst kan frysa när barnen inte är hemma så räcker den, om hösten blir mild, kanske fram till jul... 

När tiden inte räcker till. Till jobb och hem och djur. Hur mycket man än försöker, hur lite man än sover. Då är det svårt att känna sig tapper. Fåren ska klippas, naturreservatet slås, huset blev inte färdigmålat, veden behöver komma in i källaren, och fåren ska provtas igen för att behålla sin meadi visna-fria status... och visst hade man på känn att det nog gått tre år igen... men de extra hundralapparna per prov... och helst skulle man haft råd att köpa de där grindarna så arbetet blev lite lättare... Tiden som inte finns... inte pengarna att köpa den för heller... Och dotterns tandläkartid hann man inte avboka, fast man tänkt... herregud! Och jag hann knappt ringa fritids... Eller det hann jag ju inte, det var en halvtimme för sent...  Och jag kan inte ta ledigt från jobbet för att följa till tandläkaren... vi har totalstop för att sätta in vikarie, och då ska jag vara borta, i vetskap om, att mina arbetskamrater får göra mitt jobb också... Då är det svårt att vara tapper. Då ÄR det svårt att vara tapper. Och då är det ensamt...

Det är inte synd om mig. Jag tycker inte synd om mig. Jag har gjort mina val. Jag skulle göra dem igen. Och igen.

Det blir för överväldigande påträngande ibland bara.

Att det är dyrt att vara fattig.

Det behövs så lite för att göra mig glad. Barnen som skrattar, solmogna björnbär i den bleka höstsolen, den intensivt röda färgen hos solbelysta rönnbär mot en blekblå himmel, ett "tack, mamma" och "jag älskar dig", ett litet, litet framsteg, ett ögonblick av närvaro hos pojken jag assisterar, ett litet ord av uppskattning från en nöjd gäst på hotellet... eller när älsklingsvännen stryker mitt hår... kysser min panna, får mig att tro... tro att ingenting är omöjligt...

Jag har inget behov av saker. Jag önskar mig ingenting. Jag är så evinnerligt tacksam att de får vara friska... Jag önskar kanske att jag kunde ge dem mer. Inte saker. Men vara där. På ett annat vis. Som förr. 

Tiden. 

Tiden, som inte räcker till... 

Det borde lukta nybakade bullar jämt...

Idag är det så svårt att vara tapper. Jag gråter en del. 

Och jag säger till barnen att idag är det så. Idag behöver jag vara ledsen. 

I morgon. I morgon är en bättre dag. 

Och jag åker en extra vända för att hjälpa Ebba lyfta av slåtterbalken, skjutsar på orkesterspelning, handlar det nödvändigaste som vi inte kan vara utan, hämtar hos kompisar, lagar mat, tvättar och gör eld, förhör läxor, pussar godnatt och stoppar om. 

Men jag gråter en del. 

I källartrappen, vid pannan, på toaletten och ute med hunden...

Imorgon. Imorgon blir en bättre dag.