Ätä ni tockendääringa loortpanngkaka??

Det var så han sa. Den gamle mannen, som inte längre finns, men som hade bott i mitt hus på femtiotalet, hade grova stora händer och ägde byns sista arbetshäst.

"Ätä ni tockendääringa loortpanngkaka?"

Och... jaa... vi gör det... Fast vi kallar det pizza. Och vi äter det främst av tre olika anledningar:

1. För att vi tycker att det är gott...
2. för att det är en social och trevlig tilldragelse när familjemedlemmarna gör sin egen pizza...
3. och sist men inte minst, för att det är ett lite praktiskt och bra val, när ensamma mamman inte hunnit handla på fredagen...

Och visst kan man kalla det för loortpanngkaka... 

I bästa Kajsa Varg anda. Tager man vad man haver. Kvällens toppings bestod av en liten skrynklig röd paprika, en skalk västerbottenost, älsklingsvännens kvarglömda lilla roquefortost... förlåt... cashewnötter... visst!... en burk tonfisk, lite lufttorkad skinka och ett paket med Änglamarks Kabanossen... Soltorkade tomater och salladslök, som slokade betänkligt... Och hemmagjord tomatsås. Förståss!

Annars:

• så spelar Saga nu "Spanien" på sitt nybörjarinstrument. Det framkallar inte alldeles odelat positiva minnen från den tid då kommunala musikskolan ihärdigt påtvingade alla blivande orkestermedlemmar att först genomlida blockflöjt en termin. I mitt fall... ett ödesdigert val, som  varade i sex år eftersom tal om att byta instrument, eller ännu värre, avsluta sina studier i blockflöjtsspelande, föranledde känslosamma utbrott hos den gamla tyska spellärarinnan.

• så är höjden av lycka när tonåringen avslutar frågan "Får jag gå på fest och tänker du hämta mig?" med "tack, mamma!"

• så har den yngsta dottern utvecklat  förmågan att låta som skolans brandlarm. Och då menar jag EXAKT som skolans brandlarm... Med likvärdig styrka... Jag har inte bestämt mig än... om jag är omåttligt stolt över det...

• så undrar jag var alla lock till de BRA plastburkarna tar vägen?