Vilken morgon...

Den sista... För den här mammaveckan...

Och allt blev så fel.

Man vänjer sig aldrig.

Vid att de åker.

Någon jag känner längtar mycket efter sina barn. Nyligen var han borta från dem i tolv dagar. Det var visserligen ett eget och medvetet, och inte alls tvunget beslut, men det förtar inte saknaden. Och när han tanklöst beklagar sig, så förstår jag saknaden och jag ursäktar tanklösheten för den är inte illa menad.

Det finns olika perspektiv på saker bara. 

Jag träffar mina barn varannan vecka, och jag har inget val att göra. Det är sju långa dagar. Fjorton dagar varje månad. Det är så det är. 

Och man tänker att vid någon tidpunkt skulle det bli en vana, men jag vänjer mig aldrig. Hur mycket jag än behöver "vilan"... som jag använder för att jobba mer än vad som är hälsosamt... för att komma i fatt och hinna allt som ska göras under mammaveckan... 

Och det är inte lite som ska fungera... Mammaveckan. En logistik utan dess like... 

Och barnen har två föräldrar. En pappa som också vill träffa dem, som de behöver träffa... Men vänjer mig... det verkar jag visst inte göra. Kanske om livet såg annorlunda ut, om veckan utan dem var meningsfull...

Och mammaveckan då... Jaa... 

Den innehåller guldkorn av glädje, men mest stress och dåligt samvete och tjat och bråk.

Sista morgonen. På mammaveckan. Den blev inget bra.

Jag är trött. Och när vi måste rusa till skolbussarna ska sexåringen promt ha sin tamagochi... Och det finns inte tid att leta, och vi måste bli osams och ledsna... Hon lyssnar inte fast jag lovar att leta på den och ta den med till skolan när jag åker till jobbet på dagis som ligger bredvid skolan... Och jag blir arg, och ledsen... 

Sista morgonen. På mammaveckan. Den skulle inte bli så här.Vi skulle inte skiljas i tårar och ilska. Vi borde varit glada och längtat till nästa fredag, då vi ses igen...

Det är aldrig roligt när de åker, och jag är trött och kanske blev jag argare just därför. Kanske hade det funnits tid att leta?

Nu ska jag gå på tankepromenad. Låta blåsten rensa mitt huvud.

Och jag har hittat hennes tamagochi...